Ett år sedan idag…

Det känns lite skakigt och skrämmande att både skriva och tänka tillbaka på detta som idag hände för ett år sedan. Något som jag helst inte alls har tänkt på under det senaste året för det är inte precis mitt favoritminne. Det är ett år sedan jag blev påkörd.

Då jag kollar tillbaka på inlägget jag skrev samma dag som krocken känner jag att jag har lämnat ut så mycket, och kanske det är dags efter ett år nu att låta er veta mer om allt så ni kanske också förstår mig lite bättre i denna situation.

Varning för bilderna längre ner i inlägget.

25 februari 2016. Jag skulle precis påbörja mitt sportlov och hade varit till min dåvarande praktikplats Cava och fått håret färgat och klippt. Jag skulle träffa William och vi skulle fara till Subway och äta. Jag stiger ut ur salongen supernöjd med mitt nya hår och står och väntar vid övergångsstället. Ljuset blir grönt för mig och jag kollar åt höger och vänster före jag ställer mig på skyddsvägen, better safe than sorry tänkte jag. När jag är cirka en meter från att komma över till ”mittendelen” av övergångsstället hinner jag knappt reagera före en bil kommer med rätt så hård fart och kör rakt in i vänstra sidan på mig. I min hjärna tänkte jag mig ett scenario att bilen hinner bromsa några centimeter från mig och jag lägger mina händer på motorhuven och kollar argt på föraren. Men så blev det ju inte i verkligheten, utan jag vaknar upp flera meter framför bilen som hade kört in i mig och ser hur hela min väskas innehåll ligger på asfalten runtom mig. Föraren stiger ur bilen och frågar om allt är okej, ser det okej ut om jag flög flera meter ansiktet före i asfalten och blodet forsar ur både mun och näsa? Jag svarade i chock att mina byxor är sönder och då tar han fram plånboken och tänker ge mig kontanter, men då säger en kvinna till honom att han ska stanna på plats då polisen är på väg.

Jag blir förd med ambulans till sjukhuset och jag gråter och tänker bara på William som måste vara superorolig över var jag är. Mannen i ambulansen berättar att min tand som vred sig 90 grader i slaget mot asfalten kommer antingen att flytta sig tillbaka på plats av sig själv eller bli svart och trilla av. Det sistnämnda alternativet gjorde mig ännu oroligare och tårarna flodade lite extra mycket trots att jag egentligen skämdes och inte ville gråta alls. Till sjukhuset kom mamma, William och min syster och väntade på läkare vid min sida, och jag mådde så otroligt dåligt och hade ont i hela kroppen.

Jag klarade mig ur krocken med hjärnskakning, en tand vars nerv dog (men som flyttade sig som tur tillbaka på plats), sprucken inre läpp, lårkaka som är kvar än idag, söndriga jeans, men framför allt ett traumatiserande minne.

Efter krocken på sjukhuset / Dagen efter krocken

Jag har än idag inte riktigt kommit över krocken och i mitt hjärta känns det inte som om jag har fått den rättvisan som jag behöver för att ”gå vidare” mentalt. Förstå inte mig fel heller över min ilska till föraren, det är ju klart att han också blir chockerad i denna situation, men vem försöker betala sig ifrån en sådan situation egentligen? Nu ska jag tammefan ta tag i detta och kräva mer från försäkringsbolaget. Man ska inte behöva betala för tandläkarkostnader flera år framåt med egna pengar och leva med en stor knöl  i höften för någon annans misstag.

Snälla, var försiktiga med er själva och era medmänniskor i trafiken.

11 Comment

  1. Malin says: Svara

    Usch, har varit så nära många gånger att bli påkörd här i stan. Grön gubbe betyder verkligen inte GÅ… Man ska nog se efter ändå, folk kör som dårar! En gång mötte jag en förare som helt klart var hög på nåt. Inte en blinkning heller. Fy fasen. Så hemsk situation, jag skulle känna mig så kränkt! Förstår dig. Nej kämpa på med försäkringsbolaget och kräv rättvisa. Kram!

    1. Ja, eller hur.. Man kollar ju verkligen fem gånger extra nu före man går över vägen. Gud vad hemskt och skrämmande! Tack! ♡

  2. Uscha, blev så ledsen & arg över att läsa det här. Du borde ha fått ett rejält skadestånd & även tandläkarkostnader etc betalat! Så lågt av föraren att försöka betala sig ur situationen, usch! Förstår att det är sjukt traumatiserande, hoppas att du mår någorlunda idag (trots bestående men) & får så mycket rättvisa det går att få <3

    1. Ja, känner mig så liten i denna situation, men ska försöka kämpa vidare trots att det tar emot! Tusen tack ♡

  3. Förstår helt och hållet hur hemskt det var och fortfarande är. Människan som gjorde det verkar vara en riktig idiot dessutom. Sen jag läste om när du varit med om detta har jag tagit körkort och är så extremt noga vid alla ställen och kollar efter gående eller cyklister då jag förstår hur rädd man skulle bli om man blev påkörd!

    svar: tack så mycket 🙂 kram

    1. Ja, det tar nog på en mer än vad man skulle tro… Ja, håller med om det! Vad bra att du kollar efter extra så det inte sker fler olyckor i trafiken! ♡

  4. usch vad hemskt. Tur det gick såpass bra ändå!! Kram <3

    1. Ja, jag hade verkligen turen på min sida! Kram ♡

  5. Usch, sån tur du hade att det inte gick värre! <3

    1. Ja, absolut! ♡

  6. Nej usch vad hemskt. Blev själv påkörd som barn för någon bestämde sig för att köra drogpåverkad, så förstår din frustration.
    Kramar!

Kommentera