• Deeptalk
  • Den ärliga listan

    När grät du senast och varför? Valborg. Jag har haft ett riktigt jobbigt bråk med en vän så har inte riktigt varit på topp på senaste tiden (vilket kanske märks på uppdateringen här…)

     

    När kan du vara dig själv till 100%? När jag är med min pojkvän William och mina närmaste vänner.

     

    Tre saker du hatar? Matrester, lågt batteri på telefonen och falska människor.

     

    Tre saker du älskar? Shopping, myskvällar och att skratta så mycket så att lungorna inte orkar längre!

     

    Hur är/var du i skolan? Jag är inte sämst men jag är inte bäst. Om jag har bra motivation så glider det på som smör. Jag är den som kan klara av prov och tester galant utan att läsa på förhand om jag har följt med under lektionerna!

     

    Vad blir du stressad av? Tidspress, folk som inte kan köra i trafiken och att lägenheten tar så länge att renoveras.

     

    Hur uppfattar du dig själv? Som en positiv, pratglad och trevlig person! Jag har (nästan) alltid ett leende på läpparna!

     

    Hur tror du andra uppfattar dig? Som en glad person.

     

    När känner du dig som vackrast? Med en solbränna på sommaren!

     

    Vad skrattade du senast åt? William då jag hämtade honom från krogen igår, haha.

     

    Något du funderar mycket över? Oj, jag är ju en sådan person som alltid övertänker i princip allt, så jag funderar nog på det mesta!

     

    Gör gärna listan du med och säg till om du har gjort den så får jag läsa dina ärliga svar!

  • Allmänt
  • Frisör/student 2017

    Äntligen har vi frisörer beställt hem våra studentmössor och se bara hur fin den är! Jag blir alltså nu klar med skolan efter tre år och kan i början av Juni officiellt kalla mig både frisör och student, och det känns så ofattbart!

    Så skönt då något man kämpat med i tre år nu plötsligt börjar vara över. Det känns så ovant att tänka att man inte har någon skola att återvända till i höst då jag inte planerar på att studera vidare, inte i alla fall i år. Nu är det då att vänta tills Juni då jag får bära denna mössa med stolthet!

    Är det någon annan som blir klar nu i vår med sina studier? 🙂

  • Deeptalk
  • 17.3 – Fyra år tillsammans

    Idag är det fyra år sedan det blev han och jag på riktigt. Fyra år som har gått kanske lite väl snabbt! Vi har hunnit göra så otroligt mycket tillsammans William och jag. På första bilden ser ni oss riktigt nykära endast någon månad efter vi blev tillsammans, på den andra bilden första resan tillsammans till Spanien för nästan exakt tre år sedan och den tredje då vi gick ut grundskolan 2014 tillsammans. Och mycket mer har vi hunnit med under dessa år, och förhoppningsvis blir det många fler år och upplevelser!

    William är inte bara min pojkvän utan min bästa vän och den jag kan vara mig själv med till 100%. Det är så otroligt att man kan hitta så rätt med den första seriösa pojkvännen man har. Han stöttar mig genom allt och har varit med genom vått och torrt. Fastän vi båda är helt olika personer än vad vi var för fyra år sedan har vi vuxit upp tillsammans och det är jag så tacksam för. Jag ser fram emot att flytta ihop med denna killen och skaffa oss vår lilla welsh corgi valp som vi så länge drömt om, haha! Jag älskar dig!

  • Deeptalk
  • Ett år sedan idag…

    Det känns lite skakigt och skrämmande att både skriva och tänka tillbaka på detta som idag hände för ett år sedan. Något som jag helst inte alls har tänkt på under det senaste året för det är inte precis mitt favoritminne. Det är ett år sedan jag blev påkörd.

    Då jag kollar tillbaka på inlägget jag skrev samma dag som krocken känner jag att jag har lämnat ut så mycket, och kanske det är dags efter ett år nu att låta er veta mer om allt så ni kanske också förstår mig lite bättre i denna situation.

    Varning för bilderna längre ner i inlägget.

    25 februari 2016. Jag skulle precis påbörja mitt sportlov och hade varit till min dåvarande praktikplats Cava och fått håret färgat och klippt. Jag skulle träffa William och vi skulle fara till Subway och äta. Jag stiger ut ur salongen supernöjd med mitt nya hår och står och väntar vid övergångsstället. Ljuset blir grönt för mig och jag kollar åt höger och vänster före jag ställer mig på skyddsvägen, better safe than sorry tänkte jag. När jag är cirka en meter från att komma över till ”mittendelen” av övergångsstället hinner jag knappt reagera före en bil kommer med rätt så hård fart och kör rakt in i vänstra sidan på mig. I min hjärna tänkte jag mig ett scenario att bilen hinner bromsa några centimeter från mig och jag lägger mina händer på motorhuven och kollar argt på föraren. Men så blev det ju inte i verkligheten, utan jag vaknar upp flera meter framför bilen som hade kört in i mig och ser hur hela min väskas innehåll ligger på asfalten runtom mig. Föraren stiger ur bilen och frågar om allt är okej, ser det okej ut om jag flög flera meter ansiktet före i asfalten och blodet forsar ur både mun och näsa? Jag svarade i chock att mina byxor är sönder och då tar han fram plånboken och tänker ge mig kontanter, men då säger en kvinna till honom att han ska stanna på plats då polisen är på väg.

    Jag blir förd med ambulans till sjukhuset och jag gråter och tänker bara på William som måste vara superorolig över var jag är. Mannen i ambulansen berättar att min tand som vred sig 90 grader i slaget mot asfalten kommer antingen att flytta sig tillbaka på plats av sig själv eller bli svart och trilla av. Det sistnämnda alternativet gjorde mig ännu oroligare och tårarna flodade lite extra mycket trots att jag egentligen skämdes och inte ville gråta alls. Till sjukhuset kom mamma, William och min syster och väntade på läkare vid min sida, och jag mådde så otroligt dåligt och hade ont i hela kroppen.

    Jag klarade mig ur krocken med hjärnskakning, en tand vars nerv dog (men som flyttade sig som tur tillbaka på plats), sprucken inre läpp, lårkaka som är kvar än idag, söndriga jeans, men framför allt ett traumatiserande minne.

    Efter krocken på sjukhuset / Dagen efter krocken

    Jag har än idag inte riktigt kommit över krocken och i mitt hjärta känns det inte som om jag har fått den rättvisan som jag behöver för att ”gå vidare” mentalt. Förstå inte mig fel heller över min ilska till föraren, det är ju klart att han också blir chockerad i denna situation, men vem försöker betala sig ifrån en sådan situation egentligen? Nu ska jag tammefan ta tag i detta och kräva mer från försäkringsbolaget. Man ska inte behöva betala för tandläkarkostnader flera år framåt med egna pengar och leva med en stor knöl  i höften för någon annans misstag.

    Snälla, var försiktiga med er själva och era medmänniskor i trafiken.